REM-sömn, vad som händer i hjärna och kropp

REM-sömn är det tillstånd under natten då ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken samtidigt som hjärnans aktivitet påminner om vakenhet och skelettmusklerna tappar sin spänning. Sömn med snabba ögonrörelser identifierades 1953, när Eugene Aserinsky och Nathaniel Kleitman beskrev regelbundet återkommande perioder av ögonmotorik under sömn, tillsammans med de övriga förändringar som följer med dem ^[1].

Upptäckten av sömnens cykler

Mätmetoden som Aserinsky och Kleitman använde byggde på kontinuerlig observation och elektrisk registrering av ögonrörelser. De noterade att dessa perioder återkom i fasta intervall och sammanföll med förändringar i puls, andning och hjärnvågor. Upptäckten lade grunden för modern sömnfysiologi och visade att natten är uppdelad i återkommande cykler av distinkta tillstånd.

Fördelning över natten och åldersförändringar

Hos en frisk vuxen utgör fasen ungefär en femtedel av den samlade sömntiden, men fördelningen är inte oförändrad genom livet. En metaanalys av 65 studier med 3 577 personer i åldrarna 5 till 102 år fann att andelen REM minskar med åldern hos vuxna, jämte minskningar av total sömntid, sömneffektivitet och djupsömn ^[2].

CIBDOL · Fördelning över natten och åldersförändringar

Denna nedgång sker emellertid inte parallellt för alla sömnstadier. Hos 149 friska män i åldrarna 16 till 83 år rasade djupsömnen mellan tidig vuxenålder och medelåldern medan REM-sömnen under samma spann inte förändrades signifikant, vilket visar att de två sömnformerna följer markant skilda tidslinjer ^[3]. Djupsömnen minskar alltså kraftigt redan i vuxenlivets första hälft, medan andelen sömn med ögonrörelser förblir relativt stabil fram till senare ålder.

Mekanismen bakom muskelhämningen

Vid sidan av ögonrörelserna är det mest framträdande draget att hållningsmuskulaturen slappnar av helt, så att kroppen förblir orörlig trots att nervsystemet är påtagligt aktivt. Den fysiologiska förklaringen har dock visat sig mer svårfångad än forskare tidigare trodde. Ett försök på råttor visade att blockering av de två hämmande signalsubstanser som förlusten av muskelspänning länge tillskrevs inte upphävde förlusten, vilket betyder att en annan mekanism ligger bakom hämningen ^[4].

Minne och hypoteser om funktion

Kopplingen mellan drömsömn och kognitiva funktioner har undersökts ingående, där de starkaste orsakssambanden har observerats i djurförsök. Hos möss ledde tystandet av de neuron som alstrar theta-rytmen under REM, och enbart under REM, till sämre efterföljande minne av sammanhang medan sömnen i övrigt förblev ostörd ^[5].

De olika faserna förefaller fylla skilda uppgifter i hjärnans bearbetning. En översiktsartikel beskriver djupsömn och REM som stöd för olika former av minneskonsolidering, samordnade av olika svängningsmönster och olika nivåer av neuromodulerande aktivitet ^[6].

Trots flera decenniers laboratoriestudier finns ännu inget fullständigt vetenskapligt konsensus kring varför tillståndet uppstod evolutionärt. En översikt över däggdjurs sömn sammanställer flera konkurrerande hypoteser, däribland regelbunden aktivering av centrala nervsystemet, lokal återhämtning i specifika kretsar samt bearbetning av känslomässiga intryck, utan att kora någon enskild förklaring som slutgiltig ^[7]. Den grundläggande fysiologin är alltså väl kartlagd, medan fasens övergripande ändamål förblir föremål för pågående diskussion.

Metoder för registrering

REM är samtidigt den fas där laboratoriepersonal uppvisar bäst överensstämmelse vid granskning av sömndata. I ett tillförlitlighetsprogram där över 2 500 bedömare bedömde 1 800 epoker, vilket gav mer än 3,2 miljoner bedömningsbeslut, låg den samlade samstämmigheten om sömnfas på 82,6 % och överensstämmelsen var högst för just REM ^[8].

Dessa data härrör från polysomnografi, en metod där elektroencefalografi (EEG), ögonrörelser och muskelspänning registreras simultant i en kontrollerad miljö. Aktivitetsarmband och smarta klockor mäter däremot inte hjärnaktivitet direkt, utan uppskattar sömnfaser utifrån rörelsesensorer och optisk pulsmätning. Den här artikeln redogör för vad vetenskapliga studier har kartlagt om fysiologin, och erbjuder inga metoder för att manipulera eller öka mängden sömn.